Finally & Hanna

Jag vet egentligen inte vad det var som gjorde att Fanny åkte med oss hem den 8 September 2012. För att vara ärlig så betedde hon sig rätt illa. Det var tidig förmiddag när vi anlände till Sälen som ligger i Dalarna. När vi svängde in på gården såg jag en liten fux i hagen. Det var på de vita strumporna jag riktigt kunde vara säker på att det var hon, Finally 6 år.
Vi tog ut Fanny och en annan häst ur hagen. Jag fick borsta på henne och fodervärden till Fanny borstade den andre.
Jag var noga med att känna på henne att hon inte reagerade konstigt någonstans, det gjorde hon inte.

Fodervärden började rida och jag kollade på. När det var min tur så blev det spännande. Att provrida sin första häst. Det är stort! Fanny försökte slänga av mig så många gånger att jag tappade räkningen. Det var helt enkelt bara att försöka sitta kvar och när jag hade suttit tillräckligt började hon frusta nöjt.

Det var nog först när jag klev av jag förstod att något. När hon la sin mjuka mule mot mig och började undersöka mig. Jag visste att hon var sur. Det hade de berättat. Jag visste att hon var rädd om sina ben. Jag visste inte så mycket mer. Vi bara tog hem henne.

Det var nästan som att jag kände att vi var tvungna. Jag visste att jag skulle få en annan häst annars. Men frågan var om Fanny skulle få en ny ägare..

Vissa dagar funderar jag på vem annars som hade orkat. Visst, jag orkar inte alla dagar. Men det gör inte hon heller.

Fanny stod som ett ljus på finkan på väg hem, hon var hela tiden nyfiken när vi stannade.

När vi kom hem var det kväll. Vi tog av transportskydden, lade på ett täcke och släppte ut henne i hagen en stund. Medans hon fick kolla på gården och utforska hagen hann vi lämna tillbaka släpet och äta middag. När jag kom tillbaka kom hon springande. Det var då tanken slog mig; hon känner ingen här. det är mig hon känner mest.

Dagarna gick och Fanny började brunsta. Det var först när hon slutat brunsta jag fick träffa odjuret.

Dag 10 var jag ute och red på kvällen. Jag hade gjort henne iordning i boxen och red ut en sväng. Under ridturen så försökte hon kasta av mig. Jag höll mig kvar men tog emot mig med tummen i manken. När jag tog av sadel och träns i boxen sen snodde hon om, skrek och sparkade mig 2 gånger rätt in i väggen. Jag blev otroligt chockad, man blir det.

Den kvällen satt jag på akuten länge. Hade rejäla blåkakor och blödning i både skuldran och tummen.

En tid därefter blev det tufft. Det var inte detta jag hade räknat med. Och, hon var min. Man kan inte ge upp tänkte jag. Det fanns inte som ett alternativ för mig. Hon var min och ansvaret var också mitt.

Nu när hon slutat brunsta fick jag lära känna henne på riktigt. Det tog inte lång tid innan vi började kunna luska i hennes bakgrund. Hästen som stod i stallet var huvudskygg, bakskygg, rädd om sina ben och.. det var ett rödhårigt sto.

Jag spenderade mycket tid med att borsta. Vissa dagar satt jag inte ens upp, det var på hennes dåliga dagar. Jag insåg snart att hästen jag hade köpt saknade totalt livsglädje. Hon var död på blicken, matt i pälsen, mager och hade inte lust med nått. Det spelade ingen roll om vi höll oss på ridplanen eller tog mysiga skogsturer. Hon saknade framåtbjudning och lycka.

Vi började jobba oss framåt, försökte och försökte! Det har varit en lång tid. Jag har haft många människor emot mig och min häst. Vuxna människor har suttit och intalat sina barn om hur knäpp jag var som köpte den där hästen. Och rykterna växte sig starka.

Fanny har lärt mig att stå ut med mycket och medans folk försökte sänka oss totalt blev jag så jävla sugen på att visa dem att de hade fel att jag tror att många gånger har det varit alla som inte trott på oss som gett mig styrkan att fortsätta. Jag ger aldrig upp. För det här är inte en blogg om att sätta mål. Det här är bara vår väg, mot framtiden!